Predikan på Tacksägelsedagen
På samma sätt som glaset kan bedömas olika kan vi också välja hur vi ska betrakta livets alla under. Några korta exempel:
- Går solen upp enbart för att små kroppar drar sig mot stora och för att jorden snurrar runt sin egen axel? Eller beror det ytterst på att Gud vill oss väl och att han varje ny dag skänker värme och nytt liv till allt liv på jorden?
- Får vi en vänlig blick av försäljaren i snabbköpet enbart för att affärens omsättning ska öka? Eller är det för att Guds ansikte möter vårt och vi för ett ögonblick får en skymt av Jesus?
- Vaknar vi till en ny dag för att åter mötas av vardagens slit? Eller får vi en ny dag av nåd från Gud, som är alla goda gåvors givare?
- Är det nyfödda barnet en halvfärdig människa som om tjugo år kan börja fungera samhällsnyttigt? Eller är det skapat nästan till ett gudaväsen och med himmelen som hemland? Är glaset halvtomt eller halvfullt?
Två personer kan vandra genom skogen i tystnad. Efteråt kan dom ge två helt olika bilder av vandringen. Det var dåligt väder kan den ena säga. Grått och kallt. Det t.o.m. regnade stundtals. Den andra kan däremot tycka att vädret var det bästa tänkbara. Man slapp att svettas. Och om inte regnet hade fallit så hade inte maskarna kommit fram. Det gick att böja sig ned och studera dom på nära håll. Tänk, det har jag aldrig gjort tidigare! Och så olika kan vandringen fortsätta att beskrivas hur länge som helst.
Poängen är att upplevelsen sällan ligger i själva upplevelsen i sig utan snarare i tolkningen av den. Hur vi uppfattar världen omkring oss handlar om hur vi tolkar den.
Idag är det Tacksägelsedagen. Evangelieboken uppmanar oss att vara tacksamma. Att betrakta glaset framför oss som till hälften fullt. Om vätskan avrundas uppåt så kan man nästan säga att det är det. I alla fall i princip.
Så ska vi också betrakta världen omkring oss. Som ett uttryck för Guds gränslösa kärlek som varje sekund får oss att leva. Vi är insatta i detta eviga sammanhang. Vi lever av Guds liv. Minsta beståndsdel i skapelsen andas Guds liv till oss. Samma vindar, samma syre, samma vatten och samma grundämnen som våra förfäder och förmödrar levde av. Samma beståndsdelar som ger trädet och åkern sitt liv.
Det förpliktar. Förstör vi en nervtråd i skapelsens nervsystem så är den förstörd. Någonting fungerar sämre eller inte alls. Laborerar vi med livsförutsättningarna så kan dom förvrängas och vändas emot oss. Det är ett faktum som är mycket tydligt i dessa tider. Kunskapen om gott och ont gör att vi har större ansvar än skapelsen i övrigt. Vi kan se följderna av vårt egna handlande, alltså har vi ansvar.
Men där allt liv tycks omöjligt kan Gud blåsa nytt liv. Därför ska vi inte tappa modet. Gud kan blåsa ny kraft och skänka nytt liv. Varje vår, när snön smälter och marken tar sina första stapplande sommarsteg, är det tydligt. När solen går upp och lyser upp världen är det tydligt. När regnet vattnar jorden och ger grödorna liv att dricka är det tydligt. Vi är en del av Guds heliga enhet. Vi är i Gud. Och Gud är alltid i oss. I honom är det som vi lever, rör oss och är till.
Låt oss be:
Herre.
Du som i tiden aldrig upphör
att ge allt levande av dina goda gåvor:
Vi tackar Dig för livet som oupphörligt förnyas.
Varje andetag:
Du i oss
Och vi i dig.
Amen.
/Pierre





